Och visst fan känns det att det är Söndag. Igår var det partaj hos Gusten med gamla gänget, det var som back in the days :) Dock gick jag ut i lite för hårt groggtempo, och sånt slutar aldrig väl. Men jag antar att det är ett sätt att ta en liten paus från verkligheten. Nästa helg blir det lugnt iallafall, det är nog bra det.

Var en aning skitbakis imorse när jag vaknade, men nu är jag nästan på g igen. Förbannat jävla seg bara så det blir nog sängen inom en snar framtid. Sedan kanske det blir en joggingtur, ty 3 cheeseburgare och en stor pommes måste väck. Håhåjaja.

Annars så lyssnar jag mycket på deprimerande låtar om olycklig kärlek och refererar till mitt eget miserabla liv, ser det som terapi. Har faktiskt börjat med en tavla också, första gången jag rör en pensel sen studenten. Antar att jag försöker sysselsätta mig med allt möjligt för att inte tänka alltför mycket. Vet ej om det fungerar, men tiden går iallafall.

Jag känner att snart får det vara slut med den här typen av skriverier, snart är det dags för solskensrapporter och händelser ur det ljuva livet. Jag undrar när jag kan börja skriva så och verkligen mena det?

Bara vara vänner. Det låter så fint men fungerar inte i praktiken. Att söka tröst hos den som gör en ledsen, gör bara saken värre. Att säga hejdå till sin bästa vän är att döda sig själv för en tid, för att sedan kunna leva på riktigt igen. Och det är så det måste bli, för jag orkar inte ha det såhär längre. Trött på att lura mig själv och intala mig att detta bara är en mellanlandning. Trött på att snora ner mina tröjor och gråta tills ögonen inte går att öppna mer. Det är bättre att det tar slut nu, än när någon ny kommer in i hans liv och tar över min roll. Då är det hans beslut. Igen. Och den här gången vill jag känna att det är jag som fattar besluten och har kontrollen. Det blir lättare då. Så det är dags att släppa taget nu, släppa taget om den bästa tiden i mitt liv.

Jag har blivit mörkrädd. Insåg det när jag knatade hem från Linda för en liten stund sedan, huwwa! Jag har tydligen glömt hur det är att bo på landet :P Vi har badat bastu, druckit lite öl och snackat skit - trevligt trevligt. Min ständiga fras från förr har kommit tillbaka efter ett tag i skymundan. Den är iaf mkt användbar och mitt svar på det mesta vi diskuterar. "Karljävlar". Och så är det ju. Har fortfarande svårt att somna om nätterna, det känns tomt att inte ha någon där. Någon som snarkar en i örat och håller en varm. När jag tänker på hur fint vi hade och hur mycket jag saknar det, så blir jag ännu mer ledsen och det går inte att somna på ytterligare ett par timmar. Försöker finta bort min hjärna med korsord eller annat, men det hjälper inte. Som sagt, Life is a bitch. Jag har ärligt talat ingen aning om hur man hanterar det här - ska man äta en liter glass direkt ur förpackningen och sedan 8 kilo godis, eller ska man supa sig askalas och vakna upp hos någon fuling dagen efter, ska man...? ja jag vetifan vad som verkligen hjälper. Antagligen måste tiden ha sin gång och all den där skiten, men jag har inte tid att vara ett offer. Jag vill sova gott om nätterna igen och känna att livet har någon mening när jag vaknar. Just nu känns det som jag gör saker, utan att egentligen känna någonting. I don´t like. Hoppas det går över snart, jag behöver göra något meningsfullt. Annars blir jag tokig, och det vill vi ju inte. Men va fan, jag har tagit mig igenom värre saker. Och nu är vi där igen. "Tänk positivt, se det från den ljusa sidan" Egentligen kanske problemet ligger i att jag ska leka fröken duktig hela tiden och klara av allt som nån jävla hurtbulle. Jag kanske behöver gräva ner mig en månad eller två och vara ett riktigt vrak - saken är bara att jag inte vet hur man gör.

Jaha. Har inte skrivit på ett tag och vet ärligt talat inte vad jag ska skriva heller. Är tillbaka i flickrummet i Älvkarleby, där allting började. Saknar att inte ha egen lägenhet, vara oberonde, komma och gå som jag vill, bredband, you name it. Känns som att de senaste åren inte funnits på riktigt, jag är fortfarande 15 år och funderar över varför jag inte har en pojkvän "som alla andra". Känner mig fruktansvärt ensam i huset utan mamma och brorsan. Bär runt på en känsla av att inte längre ha något liv. Min egen lilla familj under det senaste året, min trygghet, min Glenn, också borta. Ge mig mitt liv tillbaka, please. Jag hade jobb, lägenhet, sambo - nu har jag bara för mycket tankar och är fångad i mina egna dumma resonemang. Tror att det beror på pissvädret också, ge mig sol så känns allt lättare. Ska bli skönt att komma iväg snart, men de här veckorna på hemmaplan känns rätt så jobbiga. Menmen, detta löser sig precis som allt annat, såklart. Det känns iallafall bättre nu när jag fått klaga av mig lite här.