Hallåja! (som man tydligen säger här nere istället för hej...)
Just nu är jag väldigt nöjd med mig själv, har nämligen rett upp världens ryssdisk. Det tog så lång tid att mina fingrar blev som russin. Innan dess var jag i simhallen och brände höfter. Tidigare idag var jag på jobb nr 2, leksaksaffärn. Börjar känna mig hemma där nu.

Var hemma i Gävle för några veckor sen, det var skoj! Jag och min vän Le Flax gjorde stan på lördagen och jag hälsade på mina gamla arbetskamrater. Jag hann också träffa Lusan, det var precis som på den gamla goda tiden. Fikade med Fridolin, lunchade med Catte - kändes bra att jag hann träffa så många av mina norrländska favoriter :) Pappsen skämde bort mig med god mat också. Min egentliga orsak till hemfärden var faktiskt en prisutdelning. Jag blev tydligen 2007 års pristagare i Agnes von Krusenstjerna-stipendiet. I´m a smygpoet, yes I am.

Snart ska jag trampa iväg och möta Glennart på Donken, han har jobbat 12 timmar utan mat, poor thing :( Så därför ska vi mötas upp där och äta en flådig måltid, jummy!

Imorrn blir det heldag på Telenor, får se om jag överlever tristessen.

Håhåjaja. Jag känner mig som en mycket sliten människa just nu. Började nya jobbet idag, flängde dit som en tätting från jobb nr 1 och blev inkastad i leksaksdjungeln direkt. Det finns sjukt mycket leksaker för dagens bortskämda små kids. En unge köpte en kontroll till datorn som man skulle ha för att spela poker med sina kompisar. När jag var 10 så blev jag glad för en kortlek. Barbiedockorna tog inte upp mycket plats i butiken, verkar vara "Bratz" som gäller istället. Ni vet de där fulingarna med oversize:ade huvuden. Själv är jag sugen på att köpa en liten gosedjurskatt som snarkar när man petar den på magen. Fast det kanske är onödigt med tanke på att Glenn fungerar på ungefär samma sätt.

Han och Jönsson tittade förbi i affärn och återkom sedan med en baguette som jag smygåt ute i kontoret då och då. Utan den så hade jag nog svimmat av bland turtlesgubbarna förr eller senare. Jag kom hem vid halv sju ikväll och bäddade ner mig direkt. Karln drog iväg på innebandyträning och jag vaknade inte förrän han var hemma igen. Mina ben är todmüde fortfarande, men vi hasade iväg till vår oas Maxims och köpte gåådis iallafall. Nu blir det lite spagge med ostsås och sedan sockerkick och svulleri i soffan.

Tänkte plita ner någonting här i min väntan på Glenn. Det är lustigt hur sällskapssjuk jag har blivit sen vi flyttade ihop. Så fort han inte är här så ringer jag och frågar om han kommer hem snart och så fort jag hör en dörr smälla igen så rusar jag till kikhålet och spanar ut i korridoren för att se om han är på ingång. Ibland står jag där och lurar fast jag inte hört nåt (han kan ju faktiskt vara påväg i tysthet) Jag känner en svag oro inför min hemresa. Pappa åker ut på jobb igen på söndagkväll, vilket innebär att jag kommer vara själv i huset ett par nätter. Det känns lite sisådär nu när man är van vid att ha folk i närheten. Men i värsta fall får jag titta på tv hela natten.

Idag har jag varit på jobbet, inga konstigheter, allt var som vanligt. Jag börjar förlikas med tanken på att arbeta där och känner inte lika stor tristess som tidigare. Jag ritar helt enkelt inte lika många bläckcirklar längre, det är positivt.

Igår smällde jag ihop med en dam/kvinna/tant/kärring eller vad man nu kallar en femin gestalt i 50-årsåldern. Vi cyklade båda två i kollisionskurs och jag styrde undan i god tid, och trodde att hon skulle styra undan lite åt sitt håll. Det gjorde hon inte. Hon styrde in mot mig istället och skrek "wooaaaahhhh" samtidigt som hennes cykelkorg närmade sig mer och mer för att slutligen toucha mitt styre. Jag muttrade "för faan" och blängde en kort sekund innan jag skyndade mig vidare till jobbet och ritade cirklar.